Andnings larm

Skall börja med att varna att viss text kan var jobbig att läsa.

 

Jag fick nog! Allt för många man känner och hört lever i en enorm sorg och  saknad efter att förlorat sitt barn. Den senaste jag hörde om var den lilla pojken 4,5 månad gammal, frisk och pigg tills en morgon då mamman vakande för att amma och hon inte får liv i sin son. Dom kämpade som galningar själva tills ambulans kom och tog över. Tyvärr var det för sent och pojken gick inte att rädda. Som mamma är man ju så orolig över att det värsta skall hända och nu har det gått så pass att jag måste ha lampan tänd på natten bredvid vaggan så jag snabbt kan se hur hon mår. Detta innebär också att jag vaknar ca var 10 minut för att kolla. Eftersom jag inte ammar och därför inta har några spända bröst som skulle väcka mig och en dotter som sover hela nätterna innebär det att hon skulle kunna ligga där i x antal timmar innan vi märkte något om så skulle vara fallet. Nu skall man inte tänka så men det är just nu för mig oundvikligt! Olyckor händer allt för lätt och därför kände jag nu att med detta skulle jag åtminstone få lite hjälp att ha koll. När man ändå har ett barn som sover näst intill hela nätterna  skulle det ju inte göra något om jag också kunde göra det. Det är en billig försäkring och en god hjälp till bättre sömn. I natt skall den prov köras :)

 

Tänk vad tekniken går framåt med all denna hjälp som faktiskt går att få men ändå har antalet spädbarnsdöd ökat. Både fall där bäbisen dör i magen plötsligt och innan året fyllda. Och inget av det går att förklara. Dom bara ger upp. Från att anses friska och pigga till att lämna livet. Är det så att man (forskningen/ sjukvården) tar för lätt på det och att det är för dyrt att ta reda på vad som verkligen hände?
Jag själv fick ju bete mig som värsta ragatan för att bli tagen på allvar när jag fick nog efter mitt tredje missfall. Och i dom stunderna orkar man ju liksom inte så pass som man egentligen skulle behöva. Jag fick bara en klapp på huvudet och orden - Det är sånt som händer. Vill du träffa en kurator?
Nä det var inte det, det handlade om! Jag ville veta varför det inte fungerade när det äntligen blev något. Men det var för dom ofattbart. Va? Kan det finnas en anledning till att det inte fungerar? Hmm... Ja visst det är klart att det kan vara så att fostret inte är friskt och att kroppen av den anledningen stöter bort det (som det var i ett av mina fall) och den funktionen är ju fantastisk att kroppen fixar! MEN nu kände jag att det inte var nå fel på dom andra 2, utan att felet låg hos mig. Å jag ville veta vad det var!
Tack och lov fick jag tillslut träffa Frida. Forskare och överläkare. Specialist inom området. Hon hittade felet och det var så att när min kropp skapade gravid hormoner blev det nå knas med en gen som gjorde att det bildades blod proppar. Så när fostret fick över på moderkakan satte det helt enkelt igen och fostret dog.
Kommer aldrig glömma den dagen då jag förlorade mitt första. Hade precis gått in i vecka 13 (den magiska veckan ;)) Mådde inge vidare och kände väl egentligen på mig att det var kört men ville inte ta in det. Jag satt i soffan med min bästa granne och Micke kom hem från jobbet så högg det till utav attan i magen. Micke hjälpte mig till toan. Det kom en massa blodklumpar var av en fastnade. Jag var tvungen att med handen ta ut det som fortfarande var kvar. Och där satt jag med vårt lilla barn i handen. ca 10 cm långt med armar, ben, fingrar, tår och små små början till ögon. Livet stannade för en stund. Jag ringde DS och frågade vad jag skulle göra med det. Spola ner den i toan. Var svaret jag fick och chockad och tom så gjorde jag det. 

Det händer så lätt och jag kommer göra vad jag kan för att det inte skall hända vår lilla Lova något nu. Hon skall få växa upp på vår fina gård med alla djur och grön ytor där hon kan leka och härja fritt ;)

Det är inte alltid en självklarhet att bli gravid. Eller en dans på små rosa moln att vara gravid. Och själva förlossningen skall vi inte tala om MEN efter allt slit kommer äntligen den lilla och belöningen är enorm.
Med det vill jag också på peka att även om man råkat ut för det ofattbara får man inte ge upp. Man klarar det tillslut.
Jag är så otroligt tacksam för alla som stått/ står vid min sida. Som har lyssnat, kommit med råd och peppande ord. Alla skulle ha sådana som er. 

Det här är nog Lova när hon blir stor ;)