Hur säger man TACK?

Ibland tycker jag det är så svårt! Inte för att jag inte kan säga tack men för att hjälpen som ges är av den kaliber där man vet att vad jag än säger och vad jag än gör kommer det aldrig kunna mätas med vad man fått.
Jag och Micke har haft mycket prövningar sedan jan 2012. Det var ett hemskt år där vi förlorade 3 efterlängtade barn och där alla utom Hakur i familjen råkade ut för olyckor som var så pass allvarliga att det var tuff rehab tid på det. Lizz, Bubblan och Isor skadades så allvarligt att vi var nära att förlora dom. Vi gick nära på i personlig konkurs. Hjälp och stöd gavs av alla nära och kära så vi kunde ta oss upp igen. Vi firade nyår ute på Landet Vika bara vi (jag, Micke, Lizz och Bubblan) för att vi helt enkelt ville ta hand om varandra, gråta och släppa året 2012 och välkomna 2013 med nya andetag och kraft. Den natten glömmer jag aldrig! Vi låg där i varandras armar och tittade in i den öppna spisen, funderade, reflekterade och mindes året. När vi somnade lämnade vi kvar sorgen och kraftlösheten i 2013.

När vi vaknade kändes det bättre. Jag visste redan nu att jag bar på vårt fjärde barn men hade valt att inte nämna det högt. Micke och en till visste att jag anade det. Och alla djuren förstås. Dom hade ju full koll :)
Sen kom chocken hur jäkla dåligt man kunde må under en graviditet. Kräkningar, förstoppningar, yrsel, svimningar, rasade i vikt, orkeslöshet, mm.
Inte nog med det så blev jag tvungen att börja med blodförtunnande sprutor varje kväll (å jag som har sprut skräck!!!!!) då man hittat en genmutation kallade dom det. Det går iaf ut på att när jag får gravid hormoner i kroppen så bildas det blodproppar och så fort fostret går över på moderkakan så sätts den igen och fostret dör. På ett sätt var det ju skönt att få veta vad och varför det som hänt hände och att man iaf kan avhjälpa att det händer igen!
Läkaren ville jag skulle bli sjukskriven redan i feb pga mitt fysiska arbete men det ville inte jag så vi väntade ett tag till. Varje besök påtalade hon detta och vi gick en gång i veckan för att kolla så allt gick bra. Men jag tycker inte det är kul att vara still och känna mig oduglig så jag var envis. 29 maj kom domen. Jag fick välja... Antigen lägger dom in mig tills det är dags eller så tar jag heltids sjukskrivningen. Det visade nämligen att vårt barn var tillväxthämmat. Hon låg en bra bit under normalt. Livet rann av mig. IGEN! Skulle jag förlora detta barn också?  Och Om jag nu inte fick jobba.. Hur skulle jag kunna behålla mina älskade hästar som är som mina barn? Hur skulle vi ha råd att bo i lägenheten? Och hundarna.. kunde jag ens köpa mat till dom? Ta hand om dom?

Berra <3

Det är nämligen så att Försäkringskassan inte är speciellt generösa till små egenföretagare vilken försäkring man än har då graviditet räknas som själv valt och det kan jag ju hålla med om MEN inte har jag valt att INTE kunna jobba med det jag älskar!!!
ALLT rasade IGEN! Jag övervägde till och med att lämna Micke bara för att skona honom från allt besvär jag drog upp. Trotts att han behövde mig nu när hans älskade farfar Berra lämnade jordlivet.
Micke stod honom väldigt nära och tog självklart hårt på hans bortgång!
Här måste jag nämna Mamma en hel del extra.

Hon satt där i andra änden telefonen medan jag grät och sorge klagade över hur misslyckad jag var och att jag inte borde fått kommit till världen. Att jag dessutom skulle behöva göra mig av med mina hästar som varit dom som alltid funnits nära till hands, som alltid lyssnat utan att döma som skänkt mig lugn och känslan över att vara behövd och lärt mig saker som jag faktiskt gått och blivit rätt bra på. Tack vare dom kan jag känna att jag faktiskt kan något. Med detta besked som försäkringskassan kom med skulle det inte finnas en möjlighet för mig att ha kvar dom. Så då skulle jag alltså sälja Hakur och Isor, adoptera bort mina vapendragare och själsfränder Lizz och Bubblan, bryta med min blivande man som jag älskar högre än livet själv för att ge honom en chans till ett bättre liv och dessutom förlora mitt barn på det. Hmm.. nä nu tyckte jag inte att det var så kul längre. Då fick jag samtalet av Mamma där hon berättade att hon hjälper mig att kunna behålla hästarna. Jag fick inte fram ett ord!! Vad säger man? Tack? Hur kan ett Tack räcka? Det gör det inte. Men hur och vad gör man?? Ärligt.. jag har ingen aning! Jag hoppas ju på att det kommer en dag då jag får gengälda detta till min mamma. Jag tror inte hon (eller någon annan i min närhet) förstår vad hästarna betyder för mig. Dom är inte bara en annan art som jag säger åt att göra som jag vill utan dom skänker så mycket mer. Det kan jag ta en annan dag ;) Är i och för sig rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så för min häst :) Detta gav mig ljus i tunneln och jag gick hem till Micke och berättade allt han betydde för mig och att jag ALDRIG kommer sluta kämpa för oss! TACK MAMMA! Du gav mig inte bara mina hästar tillbaka utan även min familj <3

Finaste Mamma

Nu började allt vända ändå. Vi kunde acceptera det nya läget och med knep och knåp skulle vi nog få ihop det.
Så kom Mickes pappa Tommy med en nyhet som kändes orealistisk i dagsläget. Gården på landet skulle säljas. Gården Vika där Micke mer eller mindre vuxit upp som ligger i rena idyllen var till salu. Men herregud... Hur tänker du nu Tommy?? Vi skulle leva på havregryns gröt och blodpudding och så kommer du med detta. Ett förslag om att vi skulle köpa VIKA. suck. Jag blev först bara trött. Det har ju alltid varit en dröm om en egen gård där jag kan ha hästarna och verksamheten hemma men måste det komma NU? Har ju lite annat att ordna med kunde jag tycka. Jag slog bort tanken.
Så kom Micke till mig en vecka efter beskedet, ungefär. Han sa- Du... Jag och farsan har räknat lite på det här med Vika.
-Ja ha?? Å nej, naiva jäklar tänkte jag :s
- Jo om vi får ut si och så för lägenheten och vi behöver ge max så här mycket för Vika så blir den totala månadskostnaden samma som lägenheten.
-Ja ha... Jag orkade bara inte! Skulle jag dra igång en gård nu oxå. Hur tänker dom? Men nu är det ju faktiskt inte bara jag som bestämmer över vår familjs framtid så jag lyssnade vidare.

Och på den vägen är det. Nu har vi köpt VIKA gård och väntar vår dotter som är beräknad om ca 4 veckor.
Det är massa renovering på gården och vi var beredda på att bo i röran ett bra tag. Men det kunde det ju vara värt. Dessutom kunde vi ju bo i sommarstugan som är fullt beboelig med värme, vatten och tvätt året runt tills vi kunde komma in i huset. Vill ju helst inte att min lilla tjej skall behöva bo i byggdammet.
Nu hade vi ett jäkla flyt och fick ut mer för lägenheten än vi kunde hoppas på och men det alltså kan renovera klart nedervåningen i huset i alla fall :D Kanske att vi är inne innan nyår. :D
Idag kom Mickes mamma och pappa med ett besked jag inte vill blotta här men det är också ett besked som kommer kunna ge oss och fram för allt även vår dotter otroliga möjligheter till ett bättre och lättare liv. Glädjetårarna har runnit hela kvällen på både mig och Micke.
Åter igen... HUR SÄGER MAN TACK? Förstår dom verkligen vad dom gör för oss? Hur kan jag gengälda dom? Samma här.. Jag kommer inte klara den uppgiften nu utan får hoppas att det kommer en dag då jag kan ge dom det som dom ger oss. TACK TOMMY OCH DEBBIE <3

Vika Gård :) <3

 STORT TACK TILL ALLA SOM FINNS FÖR OSS I TUFFA TIDER!